Min krönika i dagens upplaga av Metro Teknik handlar om… FRA-lagen. Där sägs egentligen inget nytt, men här kommer andra halvan av texten, mest för att kunna länka till några källor.
Sverige har – parallellt med en nedrustning av det traditionella försvaret – börjat kapprusta i en ny typ av informationsbaserad krigsföring. Och här finns väl förklaringen till den ovanligt manipulativa politiska processen. Man ger och tar. Säljer sina tjänster på en underrättelsemarknad, och får kanske något i retur. Prenumerationsavtalet med USA var med all säkerhet redan undertecknat, maskinerna var köpta. Det sågs som en ren formalitet att riksdagen skulle ge sitt godkännande till att avlyssna all trafik som passerar Sveriges gränser, inklusive massor av trafik mellan svenskar i Sverige.
För vanliga dödliga är mängden data så stor att den blir näst intill värdelös. Inte heller att filtrera ut alla mejl som nämner enstaka nyckelord, som ”terror” eller ”bomb”, lär ge mycket. Vad FRA gör är att låta mjukvara leta efter mönster. Det kan handla om relativt enkla sociogram, kartor över vilka som umgås med vilka. Det kan också vara avancerade algoritmer som väger in allt från språkliga figurer till mobiltelefoners position och bankärenden.
Allt prat om att ”storebror ser dig” eller att ”staten lyssnar” riskerar att träffa målet. Här handlar det snarare om artificiell intelligens. Även om den inte är intresserad av dig, är den intresserad av att lägga samman summan av ditt och mitt och miljoner andras handlande. På längre sikt är det oundvikligt att vi gradvis börjar tänka oss för. Beteenden som skapar suspekta mönster, trots att de inte skadar någon annan, riskerar att göra en intressant för närmare övervakning. En lågintensiv paranoia lägger sig över vardagen. Vart det leder återstår att se.
Uppdatering: Lars Åbergs krönika i GP går också in på temat lågintensiv paranoia.
