Svenska Dagbladets kultursida har börjat bjuda in akademiker till en serie artiklar som ska sätta debatten om FRA i bredare sammanhang. Idag skriver etikforskaren Susanne Wigorts Yngvesson under rubriken “Övervakningssamhället är redan här“. Bland annat om hur övervakningskamerornas tekniska blick skapar moraliska ögontjänare men knappast uppriktigt moraliskt beteende. Inför hennes huvudpoäng finns det däremot skäl att sätta frågetecken.
I FRA-debatten har många beskrivit sin misstänksamhet mot att staten kommer att ha möjlighet att registrera vår kommunikation. Men hela nätet är ett digitalt minne. Många lägger frivilligt ut både bilder och personliga uppgifter om sig själva och andra, men finner det integritetskränkande att e-post kan snappas upp av FRA.
Likt många andra före henne vill Susanne Wigorts Yngvesson peka på en påstådd paradox. Vi “lägger grunden för en enorm datasamling om oss själva” genom att frivilligt öppna upp stora delar av våra liv på communities och bloggar. Därför borde vi underförstått hålla tyst när staten kräver en kopia av all information. Nej, resonemanget håller inte!
För det första borde en etikforskare kunna respektera att även den mest exhibitionistiska människa fortfarande har sina små livsskrymslen som ska få hållas privata. För det andra används en ohållbar definition av övervakning, som bara räknar det mänskliga örat och ögat, när Susanne Wigorts Yngvesson vill ifrågasätta om “FRA är ett system med resurser att övervaka alla medborgare”. Självklart kommer inte allas e-post att läsas av tjänstemän. Ingen har påstått något sådant. Men all kommunikation ska scannas igenom av maskiner på jakt efter mönster och sökbegrepp, det förnekar inte ens FRA själva. Opinionen mot FRA har förstått att även automatiserad övervakning är övervakning. Framför allt har den förstått att “integritet” inte är ett universellt värde. Frågan är inte hur mycket eller litet integritet som ska ordineras i samhällslivet, inte heller hur långt FRA:s resurser räcker i dagsläget, utan: Ska kablarna kopplas in eller inte?
Jämförelsen mellan övervakningskameror och massavlyssning är däremot värd att dröja kvar vid. Susanne Wigorts Yngvesson ställer frågan:
Vad betyder det att vi bejakar kameror men protesterar mot avlyssning och avläsning? Är skillnaden så stor? Är handlingar mindre integritetskänsliga än ord?
Fast… är vår internetkommunikation bara ord? Jag skulle säga att vi ständigt använder nätet för att utföra handlingar.
Vad gäller övervakningskameror så har de hittills framstått som ett slags fjärrögon, i linje med en klassisk panoptisk modell. Blotta tanken att en annan människa eventuellt betraktar ens handlande får en att disciplinera sig själv. Men allt fler övervakningskameror kopplas samman till nätverk. Den betraktande är inte längre ett mänskligt öga, utan datorer som använder algoritmer för ansiktsigenkänning till att finna mönster i såväl individers som kollektivs handlande, och larma när någonting utanför det normala dyker upp. En övervakning som blivit panspektrisk framstår ännu som science-fiction, men tids nog kommer det gå att mobilisera opinioner kring den. Bloggbävningen kring FRA kan ses som starten på en läroprocess.
Förresten: “Vi” bejakar inte kameror, bara för att en majoritet kanske gör det i många lägen. Storheten “majoriteten” kan dock inte användas till vilken matematik som helst. Säg att å ena sidan majoriteten gillar övervakningskameror, å andra sidan att majoriteten ogillar FRA — det betyder inte nödvändigtvis att majoriteten hycklar. I teorin kan majoriteternas överlappning utgöra en minoritet. Framför allt uttrycker sådana hyckleripåståenden en fruktansvärd statisk syn på åsikter som något man bara “har”. FRA-debatten har snarare varit ett exempel på en mobilisering där själva frågorna skrivs om och en läroprocess startas som kommer att få betydelser för framtida strider.
Övervakningssamhället är redan här oavsett vad FRA gör eller inte gör – och det är vi själva som föder det.
Så lyder avslutningsfrasen. Det ligger ändå mycket i den. Kanske bör vi bara byta ut “övervakningssamhället” — vilket alltför lätt uppfattas bara som en kvantitativt hög grad av “övervakning” — “kontrollsamhället“.
Uppdatering: Christopher Kullenbergs inlägg, postat ungefär samtidigt, är kusligt likt detta i vad som tas upp…
Orginalpost: Att vi föder övervakningssamhället betyder inte att vi borde hålla tyst om det
