Jag kan inte hjälpa det. Jag tycker att det är otroligt kul när journalister får sina myndiga brallor neddragna. Allra roligast är det när de faller på eget grepp.
I lördagens Två dagar i GP finns ett reportage om tillsatser i färdigmat. Det är skrivet av en journalist som heter Johan Frisk. I likhet med väldigt många andra journalister i Sverige, verkar han avsky reklam och alla som jobbar med den. Artikeln är välskriven och riktigt intressant. Den behandlar ett viktigt ämne som bör behandlas med största respekt: Innehåll och tillsatser i maten. Men Frisk kan bara inte låta bli att skicka smalbenssparkar mot varumärkesarbete, företagande och reklam på samma gång. Trots att detta inte har speciellt mycket med ämnet att göra. Det är bara ett problem i Frisks resonemang. Han dribblar bort sig själv och bevisar att både reklamen och varumärkesarbetet lyckats riktigt bra. Och inte. Det beror på hur man ser på saken. Här är ett citat ur artikeln:
Förra året köpte varumärkena Felix, Scan, Bob och Kalles reklam för drygt 155 miljoner kronor brutto. Bara Felix ketcup och Kalles kaviar annonserade för nästan 30 miljoner kronor. Reklamens uppgift är att fylla varumärket med känslor, ofta med hjälp av humor. Vem har inte skrattat åt bebisen som vid smaken av kaviar reser sig ut barnstolen och börjar dansa till refrängen That´s the way, aha aha, I like it?
Jag skrattar inte. Möjligen åt förväxlingen. Den tramsiga reklamen som roar Frisk så innerligt kommer från Kavli, inte Kalles. Företaget Kavli nämns överhuvud taget inte i artikeln. En annan intressant aspekt är att den äckliga bebisfilmen (som Frisk refererar till) i första hand ska sälja mjukost. Visst, jag har hittat en version med Kavlis kaviar, men bara norsk.
Troligen har Frisk fallit offer för ett genomtänkt varumärkesarbete. Kalles äger positionen “kaviar” i Sverige och därför tar Frisks hjärna en genväg och antar att kaviarfilmen (vilken jag misstänker är en mjukostfilm i själva verket) kommer från Abba och Kalles. Kavli har också gjort ett bra arbete, fast mer på det reklamtaktiska området, eftersom journalisten kommer ihåg filmen och handlingen. Synd bara att inte avsändaren fick vara med, men det blir lätt så när man är en hoppjerka.
Vad kan vi då dra för slutsatser av detta? Bland annat att en välskriven och genomtänkt artikel kan stjälpas av att murveln inte klarar att fokusera och hålla sig till ämnet. Med lite god publicistisk vilja skulle man kunna vaska fram en liten relevans mellan varumärkenas reklaminnehåll och produkternas innehåll, men det vore klent och skulle bara lura de redan frälsta. Dessutom skulle det kräva att journalisten hade gjort sin hemläxa, sin research. Men det är tydligen för mycket begärt nuförtiden.
