fig.1
Alan Balls nya teveserie True Blood börjar på Canal+ idag och jag beslöt mig för en gångs skull att göra detta old school: inte ens tjuvkika på tidigare WS-rapporter utan bara kolla på de två avsnitten på recension-dvd:n och avgöra, utifrån dem, om det här är en serie jag vill haka på. Eftersom vissa av er kanske också står i valet och kvalet lovar jag härmed heligt och dyrt att inte skriva spoilers om annat än de alldeles första minuterna, dem man ändå missar eftersom tevattnet inte har kokat eller man tänker att man visst hinner få igång diskmaskinen före programet börjar.
Kommer ni ihåg hur Buffy the Vampire Slayer började? Så här minns jag det:
En blond skolflicka i kort kjol blir förförd av en het jock i natten. Det börjar precis bli obehagligt; man känner att nånting läskigt kommer att hända henne och litar inte ett dyft på den kåte jäveln och just då – wroarr! – anfaller tjejen honom, biter honom i nacken och suger hans blod. Hennes ansikte är monstruöst nu och hon har huggtänder och ett demoniskt leende.
Senare i serien kommer vi att känna henne som vampyren Darla, men precis här vet vi inget utom en av seriens viktigaste principer: att det aldrig är uppenbart vem som är monstret. Att det kan vara den söta blonda tjejen; att det, som i de sista säsongerna, till och med kan vara Buffy själv.
True Blood inleds med en liknande luring, som strukturellt ligger så nära Buffys att man nästan kan tänka på det som ett homage. Här är det inte gothmannen som är vampyren, utan en knubbig redneck, en snubbe i paramilitära kläder som till och med sydstatskidsen dissigt kallar »Billy Bob«. Men sedan får vi credits, en hyllad och skitsnygg sekvens som hänvisar till två referensramar långt ifrån geekig genreteve.
Dels har vi typsnittet, som bland annat påminner mig om (den legendariske titelsekvensdesignern) Saul Bass affisch till Anatomy of a Murder och en upplaga av The Killer Inside Me som jag har i hyllan – ni kan säkert komma på fler exempel där just den här stilen hör ihop med brutalt våld under ytan i en småstad.
fig.2
Och dels har vi bilderna, ett montage som med all önskvärd tydlighet etablerar att vi här rör oss i ett Södern där naturen är rå och människor lever så nära jorden och sina kroppar att det lätt slår över i olika slags extas: sexuell eller religiös, driven av hat eller kärlek. Alan Ball jobbar ändå hårt på att koppla loss det här registret från myternas och legendernas plan. Hurricane Katrina namedroppas redan innan titelsekvensen, hjältinnans wisecracking svarta bästis Tara (som, hoppas jag, längre fram i serien får fler egenskaper) läser The Shock Doctrine, och på ett tabloidomslag skymtar rubriken: »ANGELINA JOLIE ADOPTS VAMPIRE BABY« – en med andra ord relativt trovärdig variant av vår verklighet.
Så rullar det igång, HBO stylee; massor med berättelser, massor med antydd backstory som säkert kommer att klarna; massor med karaktärer varav många i mitt tycke är jävligt enerverande, vilket förstås inte betyder att de inte, som Cordelia och Anya i Buffy, så småningom skulle kunna bli mina favoriter. Skådespelarna är i True Blood rent kvalitetsmässigt överlägsna, får jag medge – mina älskade buffysar tog ju genomgående ganska länge på sig att hitta hem i rollerna. Ball hanterar elementen med en professionalitet som får allt att se väldigt enkelt ut. Det gäller också genreblandningen (erotiskt drama, ockult action, high school-aktig relationssåpa) som jag vet har fått kritik: jag tycker det åtminstone inledningsvis fungerar alldeles ypperligt. Berättandet är helt enkelt så proffsigt att jag tänker lita på ifrån att keffa eller komiska detaljer är fullständigt avsiktliga.
fig.3
Så var detta med vampyrer, som ju personifierar allt det där som Södern i titelsekvensen står för. (De får också en utökad sexuell makt av att deras superhastighet tydligen kan funka som ett slags vibrator inbyggd i snoppen). Vad som är unikt och intressant för just de här blodsugarna är att de på ett mycket tydligare sätt än i vampyrhistorier normalt speglar mänskliga egenskaper: människor vill ha deras blod precis lika mycket som de vill ha människornas. Ingendera sidan är definitivt och fundamentalt god eller ond, serien handlar inte om det. Så vad handlar det om?
Knulla, är det uppenbara svaret. Ett annat och tydligt närvarande svar är att Sookie Stackhouse, en servitris och i allra högsta grad även en southern belle och en lady, mår väldigt bra i självbilden av att träffa en kille som är en gentleman av den gamla skolan. Ett tredje tema som jag anar i de första två avsnitten men som kanske inte håller sig är att Sookies vardag som telepat påminner mycket om allas vår vardag i mediasamhället. Vi har för mycket information; människorna omkring oss har ingen värdighet längre och det mår inte vi heller bra av. En vampyr vars tankar hon inte kan läsa, en typ som tystar bruset och inte finns på Facebook, som har all tid i världen, är en förförisk bild av att hoppa av och starta om.
Själv saknar jag sådana attraktiva alternativ så jag får göra det näst bästa och haka på True Blood. Som jag tror och hoppas att jag kommer att kunna älska precis lika hårt som Sookie själv faller för sin verklighetsflykt i hembyn. Det förutsätter förstås att den snälla, blonda hjältinnans väna tjejmanér döljer andra hemligheter än en hetsig sexualitet – allra helst ett litet inre monster. Here’s hopin’.
