Sommaren 1989 jobbade jag som städare på en stor industri i Lund.
Det var ett oväntat hårt arbete. Ja, inte själva städningen alltså. Den tog nämligen bara 40 minuter varje dag. Problemet var istället att försöka hitta något lämpligt utrymme att hålla sig gömd i under resten av dagen.
Eftersom jag var sommarvikarie var alla bra gömställen redan upptagna av den ordinarie personalen. De första dagarna gick därför åt att försöka hitta ett eget rum. Men det var svårt. Bakom varenda dörr jag öppnade satt en arg städare och skällde på mig för att jag försökte inkräkta på hans revir. Till slut fann jag en fristad på toaletten nere i duschrummen. Dit gick ingen mitt på dagen.
Alltså gjorde jag som jag lärt mig av mina kolleger: jag städade i 40 minuter, pep snabbt ner till mitt gömställe och höll mig därefter osynlig i 3 timmar och 20 minuter. Sedan stämplade jag ut och tackade högre makter att jag bara hade blivit erbjuden halvtid.
På fredagen gällde dock andra regler. Varje vecka fick en person ansvar för att stämpla ut resten av städarna, som därefter leende smet ut från byggnaden i en strid ström.
Stämpeluret hade kommit till för att arbetsgivaren ville kontrollera att personalen verkligen höll sig kvar i lokalerna.
Men personalen – som var extremt understimulerad och inte kände någon som helst samhörighet med företaget eller cheferna – kände sig mest kränkta av systemet. När jag en fredag fick hela avdelningens stämpelkort i min hand, det visade sig vara min tur att stämpla ut den dagen, var det just glädjen av att ha lurat systemet som jag tyckte mig se i mina kollegers ansikten.
(I mitt syntes kanske mest en oro. Det enda som rimligen kunde vara värre än att sitta 3 timmar och 20 minuter på en toalett och försöka sova med en Dunirulle mellan huvudet och väggen var att sitta 3 timmar och 20 minuter på en toalett och försöka sova med en Dunirulle mellan huvudet och väggen samtidigt som man hade 15 stämpelkort i handen.)
Den kontrollinstans som stämpeluret utgjorde förhindrade alltså inte människor från att mygla på jobbet.
Däremot ökade stämpeluret de mentala motsättningarna mellan personal och företag på ett sätt som ledde till att de anställda tyckte att de gjorde RÄTT i att slå tillbaka mot sin arbetsgivare. Ökad kontroll generar inte alltid bättre resultat.
De senaste dagarna har jag gått och funderat över Ipred. Men det enda som dykt upp i mitt huvud är det där sommarjobbet för så länge sedan och de leende städarnas revansch mot det företag som försökte boja dem med stämpeluret.
Enligt Peter Sunde på The Pirate Bay är nu fildelningen uppe i rejält stora siffor. Han skriver:
”The Pirate Bays trackersystem pratar varje vecka med ca 2.2 miljoner unika Svenska IP-adresser. Och det växer. Dessutom så fildelar folk inte bara på TPB utan på massa andra sajter och via många andra system. Så den totala siffran är säkert mycket högre även om det säkert överlappas en del. Men 2.2 miljoner!”
Oavsett hur stor den exakta siffran är, kan man nog vara säker på en sak: Ipred kommer aldrig att stoppa den illegala fildelningen. Däremot kommer denna och andra liknande lagar att göra en hel del med inställningen till politikerna, staten och lagarna.
Jag tror inte att det är orimligt att tänka sig att regeringens märkbart stora engagemang i frågor som gäller kommunikationsövervakning och internetkontroll kan komma att slå tillbaka.
Risken är ju tämligen uppenbar att vi för varje steg på den inslagna kontroll- och övervakningsvägen kommer att betrakta lagstiftaren med allt större misstänksamhet. Och kanske också bry oss allt mindre om besluten även i andra frågor.
Det räcker med att spendera två minuter på nätet för att inse att dagens politik föder en misstro och göder en konspiratorisk ådra. Medan regeringen med Ipred verkar vara på väg att ge nöjesindustrin frikort för att bedriva skrämselindrivning, finns det inte några som helst tecken på att fildelningen NÅGONSTANS i den demokratiska världen på NÅGOT SÄTT skulle ha minskat som följd av skärpta lagar.
Och med det facit i handen måste man ju fråga sig om det då inte har uppstått några andra effekter på de skärpta lagarnas väg som kan vara värda att fundera över. I min mening är ökat politikerförakt samt bittra, luttrade och cyniska väljare som står och ger fingret åt makthavarna just en sådan.
Att fildelningen boomar samtidigt som lagarna skärps och övervakningen ökar kan i och för sig ses som en framgång för den ena parten i det här ställningskriget: fildelarsidan går ju inte att stoppa, lika lite som någon kunde hindra oss städare när vi smet ut från våra gömställen den där sommaren 1989.
Men de leende städarnas revansch är naturligtvis en pyrrhusseger. Ingen tjänar på ett samhälle som fylls till bredden av misstro.
