I senaste numret av Språktidningen (nr 5-2008), som jag köpte för första gången när jag var i Lund, har Maria Arnstad skrivit en artikel om Google som verktyg för att utvärdera språket: “Okontrollerad och oemotståndlig“.
Senaste året har jag lyssnat mycket på P1 och deras podsändningar när jag löptränat och särskilt har jag försökt att följa det utmärkta programmet Språket med Anna-Lena Ringarp och Lars-Gunnar Andersson. Visst har jag reagerat varje gång Lars-Gunnar refererat till Google, men de gånger jag blivit extra betänksam är de gånger han har jämfört antal träffar mellan olika uttryck och då särskilt när det gäller uttryck bestående av mer än ett ord.
Ta detta journalist-exempel från Sydsvenskan 2008-11-02:
“Off grid. Slår man in de två små orden i sökmotorn Google får man cirka 14 800 000 träffar”.
Jag provar och får 3 450 000 träffar. Om jag istället provar söka på som fras: “off grid” så får jag “bara” 1 320 000 träffar. Frasproblematiken beaktas sällan när dessa journalister ska googla personer. En sökning på Lars-Olof Reinfeldt betyder inte att han nödvändigtvis finns på 14 200 dokument. Redan på träff 91 ser vi att här finns Lars-Olof Pettersson och en annan Reindfeldt nämnd.
Maria Arnstad har skrivit en riktigt bra artikel och pekat på andra problem än frassökning. Det många inte vet är att Google i bäst fall kan visa upp till de första 1000 träffarna. Letar man dessutom sig fram i listan vilket inte är så vanligt att användare gör så kan plötsligt angivelsen av antalet träffar plötsligt ändras. Än värre är det ofta i Google Scholar som sägs söka på vetenskapligt material. Citeringssökningen där är dessutom utom all rim och reson, vilket jag påpekat många gånger i mitt gamla projekt One Entry to Research.
Ibland förekommer inte de ord man söker på alls i dokumentet. Google visar nämligen ibland bara dokument där orden förekommer i länkar som pekar till sidan. Plus att Google gör viss stemming och synonymsökning.
Som det påpekas i artikeln är Google som utvärderingsverktyg för forskare ett stort problem, vilket forskaren Judit Bar-Ilan varit inne på: Expectations versus reality – Search engine features needed for Web research at mid 2005 by Judit Bar-Ilan Cybermetrics, Vol. 9, No. 1. (2005).
“The currently available commercial search engines are rather far from the Web researcher’s dream of an ideal search tool. What we need is a powerful, reliable and flexible tool to serve the scientific community. Most probably we have not covered the list of wishes of Web researchers, but we have started the list. Lennart Bjorneborn suggested that we call this ideal search engine ‘Webomet’. Now that we have a name for it and a basic set of features – all we need is financing, resources and know-how!”.
Håller inte helt med om liknelsen professor Lars Borin gör i slutet av artikeln:
“– Google har inget ansvar för hur deras sökmotor används. Det är ungefär som att säga att SJ skulle ha ansvar för att man får höra så många irriterande ringsignaler på tåget”.
SJ har däremot ansvar för hur stolarna placeras och att antalet motsvarar antalet stolar i bokningssystemet så att man inte kommer med en bokad biljett och vips finns ingen ledig stol. På samma sätt är Google ansvarig för sin organisering av sökträffar, men inte vad som finns ett klick bort.
Tack för den artikeln, Språktidningen! Ser att det är förre chefredaktören på Forskning och framsteg Patric Hadenius som nu leder Språktidningen. Det bådar gott!
Orginalpost: Språktidningen om Google som utvärderingsverktyg
