Bokrea på Hedengrens: trappan ner och varv på varv på varv på varv runt det ått- eller sexkantiga rummet med takfönster i mitten. En bok om mord på Östermalm, där en fascinerad författare följer Harry Friberg och andra i spåren. En lärobok i xhosa, Så talade Zarathustra, böcker av Burroughs som man väl borde ha läst, en Joyce Carol Oates som jag aldrig har sett. Stora vackra bilderböcker som jag går förbi och tänker: en annan dag, när jag har plats på kaffebordet. Faïza Buene, Lotta Thell, Erlend Loe och hans och tecknaren Kim Hiorthøys fantastiska lilla tunna Maria & José som du, kära bloggläsare, genast måste springa dit och inköpa à 20 kronor! De vill bli av med den för att tömma hyllorna. Men du behöver den för att det är en bok att bli glad och förvånad över. Mer säger jag inte, du ska ju bli förvånad.
Och där är en tjock bok med guldfärgat omslag och text i två vackra, gammaldags typsnitt, och namnet Steven Pinker överst. Någon sa till mig en gång att läsa en bok av Steven Pinker. Var det den här? Jag vet inte säkert, men den verkar handla om det vi pratade om den gången. Boken heter Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur. Jag tar med mig den och fortsätter min färd runt, runt.
Nu, efter en timme där nere, vill jag ut. Jag har saker att göra hemma, och på hemvägen vill jag börja läsa Steven Pinkers bok. Men det är hopplöst att få syn på vägen ut! Det finns ju böcker, böcker, böcker överallt, hur ska man då få syn på en trappa bortom böckerna? För åttonde gången på kort tid går jag förbi hyllan med läroboken i xhosa, och andra i hausa och hebreiska. Nej, det duger inte. Jag tvingar mig att inte titta på böckerna, går sakta och tittar på väggarna, och får syn på trappan. Sliter mig loss, går upp, betalar mina böcker och är fri.
