Shared by mymlan
Stort grattis och lycka till, Elin!
Det finns saker som redan har hänt så många gånger i tanken att när det väl händer på riktigt är det som de redan har hänt. För att ta det till en metanivå: Föregående mening har också redan hänt, helt enkelt för att jag redan har tänkt på att få skriva den här på bloggen så många gånger.
Som när jag var tio år och djupt förälskad i Peter Jöback. Min största dröm var att åka till Stockholm och se honom spela i Fame på Chinateatern. Jag tänkte på det så intensivt, hela tiden. Jag brukade tänka ”tänk när jag väl är där och ser honom i verkligheten, då kommer jag att tänka tillbaka på nu när jag tänker på det”. Jag såg aldrig Peter Jöback på Chinateatern.
Jag såg honom faktiskt inte i verkligheten förrän sju år senare. Då var jag en sjuttonårig indiepandabrud som smög ner till Åhléns skivavdelning en decembereftermiddag för att se honom signera sin julskiva, bara för att ha sett honom. Det var inte riktigt samma sak.
Det finns saker som redan har hänt, i drömmen och i tanken. Redan för ett tag sedan bestämde jag mig för att exemplifiera med Jöback-storyn i det här blogginlägget som jag längtat efter att få skriva. Eventuellt också någonting om julafton. Hur jag som barn längtade så intensivt efter julafton att när det väl var julafton gick det inte riktigt att förstå. Jag gick mest runt mellan släktlunch och släktmiddag, julklappar och glögg och försökte förstå att det verkligen var den här dagen som var idag.
Det som hänt, inte bara i tanken utan också i realitet, har funnits med mig sedan jag var sju år. När jag stod i mormors kök och hon frågade vad jag skulle bli när jag blev stor och jag sa att det enda jag vill är att skriva, så författare kanske. Jag minns det för jag minns exakt hur hennes skrockande skratt gick rakt in i sjuåringskroppen, minns exakt den förödmjukade känslan när hon tillade att skriva kan man inte leva på och författare kan man inte bli, det finns väl inga som skriver böcker nuförtiden. Hon föreslog att jag skulle bli servitris och jag försökte förhålla mig till den realiteten, oavsett att jag som elvaåring skickade in min första diktsamling till Bonniers och började skriva krönikor när jag var femton.
Detta ständiga pendlande mellan drömmen och det skrockande skrattet inuti mig som nästintill varje dag påmint mig om att man inte kan leva på skrivande och tankeverksamhet. Men den där drömmen har hållits levande. Det har till och med funnits en uttänkt plan för hur jag skulle reagera.
I tjugo års tid har jag fantiserat om den dagen då någon vill ge ut en roman av mig. I tio års tid har jag fantiserat om den dagen i en uttänkt klädnad av samtal till mamma, hallonbakelse och champagne.
Så sitter jag på ett förlagsmöte. Mina drömmar för tillfället tystade, till förmån för den professionella sida som jag utvecklat sedan jag kom in i frilansvärlden. Jag tänker inte på vad som händer, att det händer. Jag tänker på mitt manus och mig själv och huruvida jag, förlaget och manuset kan komma överens.
Vi skakar hand. Vi har pratat om debutromanen. Vi har lagt upp en tidsplan med skrivarperioder och redaktörsläsning. Vi bestämmer oss för att köra, jag och förläggaren. De vill publicera min debutroman. De tackar mig för förtroendet.
Så kommer jag ut på gatan, ut i Stockholmsregnet och skymningen. Går ner i tunnelbanan, möter upp med älsklingen. Allting faller på plats. Den dagen som jag har drömt om är idag.
Händerna skakar, jag hittar inga ord, jag vet inte vart vi ska och vad jag ska säga.
Jag gör allt jag ska göra, för idag är den dagen då jag ska göra det. Jag ringer mamma. Hon säger ”männ guu” som jag alltid har tänkt att mamma skulle säga och sedan säger hon grattis och låter lite gråtmild när hon pratar om att tänk att hon har fött mig.
Vi går till ett konditori. Det finns en enda hallonbakelse kvar i disken. Den är min.
Vi går till Roxy. Jag får en kram av gymnasievännen och Julia ser så stolt ut att hon nästan tangerar min mammas gråtmildhet. Gustav ser på mig med kärleksögon. Julia berättar för servitören att den här tjejen ska ge ut en debutroman och ber honom om en flaska champagne. Vi skålar.
Så hände alltså den dagen som jag väntat på. Det är fortfarande en lång resa fram till färdig roman och utgivning. Kanske går något fel på vägen, fortfarande kan mycket gå fel. Men dagen kom i alla fall. Vad som än händer; jag behöver inte längre längta efter den.
Orginalpost: Hallonbakelse och den näst billigaste champagnen
Related posts:
