En dag för några månader sedan så satte jag i halsen under middagen. Och jag fick verkligen ingen luft, jag höll på att kvävas ihjäl.
Jag överlevde ju uppenbarligen till slut. Men något jag fortfarande funderar på är min första tanke när jag trodde att jag skulle dö.
Det var inte något fint om hur jag älskar mina nära och kära, dem tänkte jag på först efter en stund, när insikten om min förestående död hunnit rota sig. Nej, min första tanke var: Åh nej, det är för tidigt, jag som har så mycket jag vill skriva!
Konstigt av mig, och otroligt pretentiöst. Men framför allt helt fel, visade det sig. Idag har jag nämligen inget att säga överhuvudtaget. (Kanske ikväll, dock verkligen inte nu.)
Kan inte ni säga något så länge?
