Shared by Christian Bolstad
Synd att det inte blev “Mörbyligan”.
Nu handlar allt om logotypen som förtjänsfullt konstruerats av en vänsterhänt praktikant på Garbergs, bara för att hånas av alla farbröder utan hår som någonsin fotograferats för guldäggsboken med svart polotröja. Men man är naiv om man tror att det bara handlar om en logotype.
Den första och största stötestenen var – namnfrågan. För trots att den borgerliga enigheten utåt sett varit kompakt har det varit kaos på insidan. Per Schlingmann satsade all sin personliga prestige på spel för att få igenom namnet Alliansen. Och lyckades. Men priset var mycket högt.
Jan Björklund var – och sägs fortfarande vara – fly förbanad. Han stred länge för att de skulle kalla sig Axelmakterna eller eventuellt Ondskans Axelmater. Maud Olofsson som har varit nere med hela alliansskiten sedan dag ett lobbade för Kartellen. Göran Hägglund tyckte att Mörbyligan vore bra. Eller kanske Collin Powell. Partisamarbeten kan faktiskt heta personnamn. Det är inte olagligt eller så.
När man till slut enats om namnet Alliansen – på bekostnad av den goda stämningen, kan man säga utan att överdriva – skulle det alltså göras en logotyp. En som skulle spegla de politiska ambitionerna i den dynamiska kvartetten. De första förslagen arbetade med symboler i logotypen. Förslag som kastades fram under de granskande partiarbetarnas ögon var svastikan, malteserkorset, en stiliserad snedlugg med tillhörande rektangulär mustasch, bokstäverna SS (som skulle stå för Sverige! Sverige! och sättas i det där typsnittet som bandet Kiss har i sin logga), lederhosen och massor av andra spår.
“Ni får ta det ett varv till!” Schlingmann var rasande. Han hade förklarat tusen och åter tusen gånger att visuell gestaltning inte handlar om information. Det måste vara kommunikation. “Man kan inte skriva Olle metar i rubriken när det sitter en jävla Olle och metar!” Han lämnade rummet och tog sin bil och bara åkte. När jag frågar honom vart han egentligen åkte den där kvällen svarar han kort “Örebro“.
Det var en annan Schlingmann som kom tillbaka. Det kan alla som var där intyga. Borta var den idealistiska blicken, de hastiga leendena, sättet att gå på. Nu kom en Schlingmann som var kärv, kort, effektiv och med bokstäverna t-h-u-g l-i-f-e tatuerade på knogarna. Det skulle inte vara nån jävla bild eller symbol med i loggan. Ordet skulle typograferas. Det var allt.
Om du har läst hit har du tappat alla begrepp om kvalitet. Det här är ju inte roligare än Magnus Lindqvist facebook-notiser. Det är som en internblogg på Ehrenstråhle. Men du hoppades ändå på att det skulle finnas en rolig vändning eller nåt. Men det fanns det inte. Allt som fanns var tomhet. Så ser livet ut. Vad Lars Hall än har att säga om det. Tomhet. Och, i viss mån, död.
Orginalpost: Spelet om en logotyp
Related posts:
