Shared by Christian Bolstad
“Jag borde, så som många av er skrivit, leva resten av mitt liv så som jag tränar. Det skulle jag göra om jag visste hur man gör det. Jag vet litegrann om träning. Och jag använder mej av det så gott jag kan. Men jag vet inte så mycket om livet.”
Tränade länge idag. Tränar mest hela tiden faktiskt, oavsett hur jag mår. När jag tränar upphör allt det andra. Jag kliver ned dit och i samma sekund som musiken och tjattret slår mot mej släpper alla stresskramper.
Jag har ambitioner med min träning också. Men de stressar mej inte. Min träning består av ungefär lika delar Hakuna matata som ambitioner. Jag betar av den bara. Jag tänker inte på träning förutom då jag tränar. Jag tänker inte framåt, bakåt. Och övergripande är alltid hur alla det känns. Inte pressa. Inte, inte bli skadad. Det är bra. Man kommer ganska långt på det.
Jag borde, så som många av er skrivit, leva resten av mitt liv så som jag tränar. Det skulle jag göra om jag visste hur man gör det. Jag vet litegrann om träning. Och jag använder mej av det så gott jag kan. Men jag vet inte så mycket om livet. Det är ju nya förutsättningar hela tiden. Man har ett barn. Man har plötsligt två. Man får sova en natt, man får inte sova nästa. Man står bland magsjukelakan i dagarna tre. Man får plötsligt en alldeles perfekt arbetsdag utrullad framför sej … men då har man tappat styrfarten. Så sent som för en månad sen hängde jag med i alla turer fram och tillbaka. Gillade till och med läget. Barn, jobb, fest, bad. Jag vill ha allt det och det fick jag då. Sen blev det plötsligt november och dödsmörkt, och några oväntade aktiviteter las till de ordinarie… och då räckte inte längre mina förmågor till. Jag skulle behöva samma villkor, samma liv ett tag. Det skulle inte tråka ut mej. Inte ett dugg. Jag skulle till exempel kunna ta sensommar ett par år i sträck. Augusti-september sådär, det skulle passa mej. Men det här, det passar mej så jävla illa.
Orginalpost: Träning vs. Livet
Related posts:
